När det enda man älskar förlorar, slutar man tro på kärleken
Efter att ha haft repeat-knappen på skola, plugga, träna & sova i x antal veckor, tog jag tillfället i akt på självaste alla hjärtans dag till att bryta den trenden. Packade stora väskan och parkerade mig själv i en kompis lägenhet. Hoppade på tåget mot Göteborg med Calle och hans flickvän där det vankades hockey. Min vision av dagen var självklart vinst och tanken var att jag skulle få skutta hem med ett löjligt leende på läpparna. Så blev inte fallet och istället förlorade jag vadet mot min skadeglada frölunda-kompis. Bussresan hem var allt annat än roande. Satte mig själv i depp-mode-läge och mådde inte speciellt bra alls.
Väl hemkommen till den mörka lägenheten hoppade jag in i duschen och fyllde sedan magen med yoghurt. Hade sätt fram emot trerätters middag och en bukett röda rosor, men oturligt nog stod det ingen kille i köket när jag låste upp dörren. Runt ett-tiden slocknade jag så småningom & när jag sex timmar senare vaknade upp i den fantastiskt sköna sängen var det svårt att ta sig upp. Depp-mode-knappen hade fastnat och följde med minst halva dagen. Avslutade kvällen med bodystep och sista-minuten-skrivande av min vetenskapliga rapport innan jag bäddade ner mig själv in my very own bed.
Idag började jag dagen med att vara lite för sen till bussen. Stress och halka hör tydligen inte ihop och det tog inte många minuter innan jag låg på backen. Ont som satan gjorde det, men det var ingenting jag hade tid till, sen som jag redan var. Det var helt enkelt bara att resa sig, trots både trasiga byxor och lite blod. Tro inget annat än att bussjäveln var flera minuter sen. Seminariumet (ventenskapliga rapporten) gick kanon. Åtminstone om ni frågar mig personligen. Har aldrig varit så nöjd efteråt som idag. Positivt.
Nu förlorade vi derbyt och jag finner inte ett enda skäl till varför jag borde åka till skolan imorgon. Har jag sagt att jag hatar hockey ibland? Åker Djurgården ur Elitserien får rubriken tala för mig.
För att avsluta positivt: Jag fick åtminstone fira kärlekens dag med mina favoriter - Djurgårdsgrabbarna. Pontus Åberg var trots hjärnskakningen back on track & det firade han med att vara allmänt snygg. Jimmie Ölvestad visade vilken stor människa han är genom att, trots förlust, tacka klacken (ca. 10 pers) med applåder.
Saknar ni mig för mycket när jag inte bloggar så vet ni vart jag finns. Twitter → funniestfanny
Dock har jag en plan om att vistas lite mer här. Lovar självklart ingenting, men det är en tanke.
Kommentarer
Postat av: Jessica
Ja, jag gillar inte twitter & är aldrig inne där, så du får allt börja blogga mera :)
Postat av: anna
gillar den där sista tanken du hade nu i slutet... haha, saknar dig! pusss
Postat av: elin hallman
sv: OH SHE DID! Haha, jävligt skönt att jag inte ser ut som fan i olika hårfärger/frisyrer i alla fall, då jag inte klarar av att ha samma för länge ;)
Trackback